Rossignol

Starten: Snickaren Abel Rossignol, Franska armén och träskidor

Rossignol har en historia som börjar redan en månad före julafton 1882 , då damp barnet ned. Den franska killen växte upp till en skicklig snickare, ett yrkesval – som kombinerat med en näsa för att lukta sig till affärsmöjligheter och en viss hjälp från den franska armén – skulle visa sig bli startskottet för en helt ny era med skidåkning.

I början av 1900-talet fanns det bara ett fåtal, riktigt små franska skidtillverkade som arbetade i sin produktion med Telemarksskidan från Norge som förebild.

De kommande åren i början på 1900-talet skulle allt fler franska unga män få utbildning inom militären. Viktigt var att kunna åka skidor för att försvara Frankrike. Skidskolan i Briançon fick brist på skidor och i ett tappert försök gav de sig själva på att konstruera skidor. De fick faktiskt till någorlunda dugliga träplankor, 340 par står nedtecknat i historieböckerna att de tillverkat fram till år 1906. Men det året gick allt bananas vad gäller kvantitet.

Utveckling av sporten

För samma år fick nämligen ”Club Alpin de France” ansvaret att utveckla sporten skidåkning i Frankrike. De satte sig i rådslag med många baguetter, flera runda getostar och ännu fler pavor rödtjut. Resultatet blir att de konfererade ihop ett event som skulle gå av stapeln i Montgenèvre nästa vinter i februari.
–Santé! sa de i kör och saken var klar.
Civila skidåkare från alpländerna Italien, Schweiz, Frankrike samt Österrike kom på eventet, så även ett antal åkare från Norge. Dessutom deltog militär från tre av alpländerna, och ett stort pressuppbåd – inga influensers dock, bara giltigt presslegitimation godtogs – och en publik på inte mindre än tretusen pers.

Vem fanns i publiken?

Gissa vem som fanns i publiken? Jo, den lille franske gossen Abel som då var 25 år gammal och utbildad snickare och träarbetare. Han fick feeling, problemet var att det inte skidtillgången var för dålig.

Abel rådde snabbt bot på det, såg möjligheten samt fick ett kontrakt från löjtnant R. Gelinet. Där lovade han att köpa Abel Rossignols första batch med träskidor. Abel carvade fram fina skidor i både amerikansk valnöt och europeisk ask. Precis som de få andra av den tidens premiumskidor var byggda. Men Abel hade något på G i sin verkstad i Voiron, strax nordost om Grenoble, som de andra skidtillverkarna inte hade.

Abels skidor, som fick näras hans familjenamn ”Rossignol”, vilket betyder näktergal på franska, hittade sina köpare fortare än ståldam dras till en magnet. På en tillverkningsmarknad i Chamonix 1909 vann han förstapris för sina träskidor. Men Abel fortsatte sin utveckling. Han gjorde, den på den tiden enormt långa resan, norrut till det exotiska, tillika snorkalla Norge. Detta för att studera olika skidfabriker samt själva skidåkningen i Skandinavien.

Första världskriget bröt den gyllne eran i början på 1900-talet och satte världen i brand 1914-1918. Abel Rossignol fick i och med detta stora beställningar från armén. Detta då de behövde skydda sitt land även i snöiga berg mot de så kallade Centralmakterna som bestod av Tyskland, Österrike-Ungern och Italien.

Rossignol etablerar sig som racemärke på OS i Charmonix 1924

Efter första världskrigets fasor håller man världens första olympiska vinterspel i Chamonix 1924. Det blev startskottet för Rossignol vad gäller s kvalitativa, snabba och vinnande tävlingsskidor. Man levererade skidor till flera av de första olympierna.

Abel var då en rutinerad och 42 år gammal skidtillverkare, hans son Abel Rossignol Junior (ja, han hette så) var en vindsnabb fartåkare på alpina skidor. Han hade fått skidåkningen med modersmjölken och arbetade också i pappa Abels familjeföretag. Men sonens kompis Emile Allais var ännu kvickare nedför berget och tog silver i det första alpina världsmästerskapet, grenen som kördes var kombinationen störtlopp och slalom, som hölls i schweiziska Mürren 1935 och blev sedan världsmästare två år senare. Allais fick också jobb på Rossignol och uppgiften att göra race-skidorna ännu mer framgångsrika.

Nya modellen Olympique 41

Allais och Abel Jr skakade några år senare fram den nya modellen ”Olympique 41”, som var konstruerad på ett nytt sätt. Med laminat av askträ, byggt i flera lager. En tyngre version av skidan för störtlopp var istället i laminerad valnöt. Skidan blev en succé och åkaren Henri Oreiller blev både den första världsmästaren och olympiska mästaren i störtlopp på skidorna 1948. Detta eftersom det var första året som störtlopp och slalom blev två separata grenar.

I slutet av 1940-talet och i början av nästa årtionde gjorde man nya upptäckter hur man kunde använda både plast och stål i träskidorna. Skidor med plastbelag undertill såg dagens ljus, stålkanter infrästa i sidan introducerade man också. Rossignol var inte sena på utvecklingsbollen som var i rullning.

Abel Rossignol dog 1954, då 72 år gammal, och Abel Jr tog över helt. Samma år producerade Rossignol 8000 skidor i laminerat trä och ungefär 500 par med metall i. Men företaget hade haft ett annat viktigt ben att stå på, nämligen som underleverantör av delar till textilindustrin. Textilindustrin fick en kollaps 1955, vilket gav Rossignols fabrik seriösa finansiella problem. Det var ekonomiska bekymmer som inte ens den lyckosamma skidtillverkningen kunde kompensera för. Skulle företaget Rossignol dö bara ett år efter dess upphovsman bortgång? Skulle näktergalens sång sluta kvittra nedför snöiga berg runt om i världen?

Fartfantomen Allais kontaktade då den unge entreprenören Laurent Boix-Vives, som han hade lärt känna när de tillsammans arbetade i Courchevel. Inte långt före nyår 1955 cashade den 29-årige Boix-Vives upp motsvarande 500 000 SEK tillsammans med två partners och fick majoritetskontroll på aktierna i Rossignol.

Nytändning ekonomiskt och produktmässigt för Rossignol i slutet av 1950-talet

Boix-Vives första åtgärd var att renodla Rossignol, alla åtaganden mot textilindustrin knoppade man av. Samtidigt satsade man helhjärtat på skidåkning och endast skidåkning. Emile Allais och Abel Jr fick ekonomiska muskler att fortsätta skidutvecklingen med nya modeller. De gick rakt mot att ta fram en aluminum-laminerad skida (tänk på hur hett och populärt titanal är idag, en metallegering som till allra största del är just aluminium). Till sin hjälp tog de den franska skidåkaren Adrien Duivillard som fick teståka och tycka till.

Den nya modellen fick namnet ”Allais 60” och pro-modell versionen var svart upptill. Franska toppåkaren Adrien Duvillard vann franska mästerskapen i störtlopp med de nya skidorna 1959. Säsongen därpå tog han ALLA störtlopp på hela säsongen utom det olympiska störtloppet i Squaw Valley som landsmannen Jean Vuarnet vann. Vad åkte han på för skidmodell då? Rossignol Allais 60 så klart.

Den vanliga, kommersiella varianten av aluminiumförstärkt Allais fick ett rött top sheet och namnet ”Rossignol Allais Major”. Det visade sig vara en fantastiskt storslalomskida.:
– De var snabbare än träskidorna i valnöt eftersom aluminium lagret vibrerade och bröt upp en del ytspänning under belagen, berättar Adrien Duvillard.

När alpina VM gick i Chamonix 1962 åkte alla franska landslagsåkare på Allais-modellerna från Rossignol i störtlopp och storslalom. Den unge entreprenören Boix-Vives insåg där och då att de alpina stjärnåkarna var perfekta reklampelare! Marknadsstrategin var satt och nu rullade det verkligen på för Rossignol. D ville ha mer än bara den franska marknaden som globalt stod för 7-8 procent av skidåkarna i världen.

Rossignol siktade in sig på grannländerna Italien, Schweiz samt Tyskland för att därefter fokusera på USA och Japan. På en av Boix utlandsresor knöt han Lee Russel till sig som internationell marknadschef. Denne skickade toppåkaren Duivillard till både Japan och Nordamerika för att tävla på Rossignol-skidorna och visa upp dem för världen utanför Frankrike och Alperna. Saker och ting rullade på. Rossignol öppnade ett nordamerikanskt huvudkontor i Aspen, och försäljningen till både USA och Kanada tog fart.

Glasfiberns intåg på 1960-talet

Under 1960-talet började fiberglas-skidor att slå igenom kommersiellt men på tävlingsinriktade lagg så var det fortfarande träskidor som gällde. Intresset att kapa vikt på skidorna växte (vilket verkar hålla i sig än idag) och Rossignol började producera lättare skidor i trä. Tyvärr var dessa skidor inte tillräckligt hållbara för att tävla på, något som Duivillard minns väl, eftersom skidorna ofta gick av. Rossignol, och andra konkurrerande märken, förstod att det var dags att utveckla en glasfiberförstärkt skida skapad för racing. Resultatet blir att en teknologisk kapplöpning med konkurrerande märken startade. Detta för att lista ut hur glasfiber ska användas på bästa sätt i en race-skida.

Resultatet blev modellen Strato som lanserades 1965, en skida som byggde på tidigare modellen ”Olympique”. Däremot hade den flera lager av ask eller hickory, diverse lättare tropiska träslag samt glasfiberförstärkning på både ovan- och undersidan. ”Strato” blev en stor succé och exporterades i stor skala. Samma år gick Abel Junior i pension och i samband med det slutade även tillverkningen av hans dåtida mästerverk, ”Olympique 41”.

1966 uppdagades en konflikt mellan Emile Allais och Laurent Boix-Vives efter att den förstnämndes namn på ett osympatiskt sätt plockats bort från Rossignols skidor under VM 1966. Detta resulterade i att Allais hastigt avslutade sitt 30 år långa samarbete med Rossignol och aldrig mer besökte företagets lokaler eller fabriker igen. Ett snöpligt slut på ett tidigare väl fungerande samarbete.

Nya fabriker och Rossignol blir störst i världen 1970

Historien tuffar på utan Allais. Men att tillverka skidor var en tuff och kostsam bransch med stor konkurrens. Den nyöppnade skidfabriken i Sallanches utanför Chamonix där Dynastar huserade förlorade åtskilliga miljoner under 1967, men den enes död är den andres bröd. Entreprenören Boix-Vives köpte loss hela Dynastars fabrik för en enda franc. Och därmed hade nu Rossignol ytterligare en fabrik att tillverka skidor i.

1970 byggde Rossignol en helt ny, toppmodern fabrik i närheten av Barcelona. Spanien var vid den här tidpunkten ett billigt land att massproducera skidor i. I över 30 år var detta Rossignols största och mest effektiva anläggning. Vid samma tidpunkt så förvärvade även Rossignol dåvarande skidmärket Olins fabrik i Stans, Schweiz. Segertåget rullade friktionsfritt. 1970 blev Rossignol världens största tillverkare av skidor, vilket är en titel som man har även i dessa dagar.

Träkärnornas vara eller ickevara, skumplastkärnor introduceras 1972

Rossignols skidor hade träkärnor. Men Adrien Duivillard, som fortfarande testade och utvecklade skidorna, började nu tycka att träskidorna var för inkonsekventa både i flex och spann vid massproduktion. Därför började Rossignol att arbeta fram skidor med skumkärnor som var mer förutsägbara och enklare att bygga identiska. 1972 kom de första race-skidorna med skumkärna, GS-skidan Metal Roc 550 och GS-skidan ST-650.

Med tiden så planade skidförsäljningen ut och Boix-Vives bestämde sig för att bredda verksamheten. 1978 köpte han upp Lange boot factory och gav sig in pjäxornas osande värld. 1980 lät han också bygga en fabrik som tillverkade stavar och 14 år senare köpte Laurent Boix-Vives upp Look bindnings. Därmed gav de sig in i kampen mot Salomon om att tillverka den bästa bindningen för alpin åkning på marknaden.

1999 kom den banbrytande första versionen av Rossignol Bandit XX. Denna feta skida med ENORMA cirka 70 millimeters flytkraft under foten banade väg för freeride-åkare under början av den nya millenniet. Detta var en högst innovativ skida för sin tid.

En annan skida som kom att få legendarisk status är Rossignol Scratch som lanserades i samband med jibb-trendens överväldigande framfart kring millennieskiftet. När snowboarden var hetare än en tropisk sandstrand på 1990-talet och skidåkare inte var välkomna i parkerna, växte en ny skidåkarrörelse fram. Med New Canadian Air Force med JP Auclair och Mike Douglas i spetsen i Nordamerika. Samt både Jon Olsson och Henrik Windstedt var tidiga att hänga på trenden med att ta luft, göra trick med utomjordiskt konstruerade skidorna där det fanns TVÅ uppböjningar så att man kunde åka både framåt och bakåt.

2001 vann Tanner Hall Big Air på X Games med ett par Scratch på fötterna och efter det var skidorna vida kända över hela världen. Några år senare, 2004, hade Rossignol ett riktigt stabilt freestyle-stall där bland andra friåkningens superlegend Candide Thovex rockade Rossignol Scratch.

Kristider på 2000-talet med quicksilver

Tiden går, och i mars månad 2005 sålde entreprenören Laurent Boix-Vives, då 78 år gammal, Rossignol till det australiensiska/amerikanska företaget Quicksilver. Värdet på Rossignol ska ha uppgått till kring 312 miljoner amerikanske dollar varav Boix själv kunde få en blygsam utbetalning på 55 miljoner dollar. En astronomisk summa men också pengar som gick till en man som vigt 50 år av sitt liv till Rossignol åren 1955-2005.

Efter denna omfattande affär följde flera dåliga vintrar med dåliga inkomster som resultat. Detta höll på att lägga Rossignol i graven allt för tidigt. Trots några stormiga år så lät Rossignol bygga en limiterad upplaga av modellen ”B2” och ”B3” med design från klassiska ”Olympique 41” och ”Strato”. De lanserade dessa under 2007 i samband med märkets 100-årsjubileum.

Företaget gjorde stora förluster och 2008 hade Rossignol sjunkit så pass djupt att en krisplan kom till för att rädda företaget. 2008 förvärvades Rossignol av den australiensiska banken Macquarie och i juli 2013 sålde banken Rossignol, tillsammans med sina dotterbolag Lange och Dynastar, vidare till ett partnerskap mellan Altor Equity Partners (en svensk investeringsgrupp) och Boix-Vives familj som fick det klassiska skidmärket på fötter igen.

Och sagan omden kvittrande näktergalens skidor fortsätter. En annan skida från Rossignol som lär bli klassisk är Jacob Westers (och många andras) favoritmodell Black Ops, som lanserades i höstas med 98 respektive 118 millimeters bredd. En freeride-skida med traditionellt spann under foten, rocker i tip och tail och montering strax bakom skidans mittpunkt. Detta skapar en lekfull skida som klarar det mesta.